Shiba inu – allt om rasen

Vad är en shiba inu?

Shiba är Japans minsta ursprungliga hundras, framavlad för jakt på fågel och småvilt i bergstrakterna vid Japanska havet. Namnet antyder något litet – shiba betyder snår eller liten buske på japanska, och i äldre tider kallades små saker helt enkelt shiba.

Rasen var nära att försvinna. När engelska jakthundar som setter och pointer importerades till Japan mellan 1868 och 1912 blev korsningar vanliga, och den renrasiga shiban blev ytterst sällsynt under 1912–1926. Ett bevarandearbete inleddes 1928, rasstandarden fastställdes 1934, och 1937 utnämndes shiba officiellt till japansk nationalsymbol.

I dag registreras omkring 50 000 shibor per år i Japan. I Sverige är siffran omkring 138.

Rasstandarden beskriver temperamentet med tre ord: trofast, livlig och mycket alert. Det är en exakt beskrivning, men den utelämnar det som präglar vardagen mest – självständigheten.

En ovanligt frisk ras

Det här är det mest anmärkningsvärda med shiban, och det som skiljer den från de flesta populära raser: den är statistiskt friskare än genomsnittshunden.

Enligt Agria Breed Profiles för 2011–2016 har shiba värdet 0,97, där ett tal under 1,0 betyder att rasen är friskare än genomsnittsrasen och ett tal över 1,0 att den är sjukare. Rasens avelsdokument anger medelåldern till 10,5 år och konstaterar att många shibor blir 14 till 16 år. SKK skriver rakt ut att inga specifika rassjukdomar finns dokumenterade.

Rasklubben har heller inte ansett att rasen behöver några nya hälsoprogram. Det finns ett krav – känd HD-status före parning, infört 1997 – men inget krav på att resultatet ska vara fritt.

Det betyder inte att rasen är problemfri. Hud och allergi är den tydliga svagheten, och den behandlas i en egen guide. Men den som väljer shiba av hälsoskäl väljer rätt.

Det svåra ligger någon annanstans

En frisk och lättskött hund låter enkel. Shiban är inte enkel, och det är värt att vara tydlig med var svårigheten sitter.

Rasens avelsdokument beskriver den som en hund med mycket ursprungligt i sitt beteende, vilket visar sig som en avvaktande inställning mot okända människor och en ovilja att bli hanterad av främlingar. Slutsatsen är uttrycklig:

Därför kräver den ofta en hel del socialisering och handhavandeträning för att fungera optimalt i vårt svenska samhälle.

Två saker följer av det:

• Hanteringsträning är inte valfri. Misslyckas den kan det bli svårt att få hunden undersökt av veterinär över huvud taget.
• Inkallningen är rasens verkliga prov. Shiban är avlad för att jaga småvilt självständigt, på avstånd från sin förare. Det går inte att träna bort.

Kan-I, Ryosei och Soboku

Japanska uppfödare beskriver shibans mentalitet med tre begrepp, och de är mer upplysande än de svenska orden:

• Kan-I – mod, lugn och harmoni. Hunden utstrålar säkerhet, backar inte undan och flackar inte med blicken.
• Ryosei – lojalitet och lyhördhet mot sin förare, även i pressade situationer. Kräver Kan-I för att fungera.
• Soboku – naturlig skönhet: raffinerad enkelhet och sober elegans, buren med värdighet.

Alla tre måste finnas för en korrekt shiba. Rasklubben framhåller att ögonens uttryck anses som det allra viktigaste hos rasen, och att den japanska rasorganisationen Nippo utan tvekan sätter en exteriört sämre hund före en bättre om uttrycket visar rätt mentalitet.

Det är en påminnelse om att shibans mod inte är detsamma som lydnad. Mer om vad det innebär i praktiken.

Passar en shiba dig?

Talar för

• Ovanligt frisk ras med lång förväntad livslängd.
• Liten och lätt att ha i lägenhet – och med en påfallande förmåga att slappna av inomhus.
• Ren av sig, med lite hundlukt.
• Enkel pälsvård: normalt en genomborstning i veckan.
• Lojal och tydligt fäst vid sin familj.

Talar emot

• Inkallningen är svår och för många aldrig helt pålitlig.
• Kräver mer socialisering och hanteringsträning än en genomsnittshund.
• Avvaktande mot främlingar – den blir inte allas kompis.
• Kraftig fällning en till två gånger om året.
• Få valpar per kull, hög efterfrågan och därmed väntetid.

Shiban passar den som uppskattar en hund med egen vilja och integritet, och som inte mäter relationen i lydnad. Den passar sämre för den som vill ha en följsam hund att ta med överallt utan koppel.